Tänk vad helt sjukt beroende vi är av andra människor. Och tänk vad vi tar alla för givet. Alla människor runt omkring bara finns det, det är givet. Man har dom i sin kontaktlista och man kan ringa dom och man kan prata med dom. Det är inte ofta man tänker på hur det skulle vara utan dessa människor som andas samma luft och som är så nära. Det är bara självklart att dom finns där. Och tänk då, om någon av dessa nära personer bara försvinner. Helt plötsligt, utan förvaning. Och inte finns kvar. Verkligen inte alls. Och det finns ingen knapp som kunde spola tillbaka en minut, en enda minut av alla som man har gått igenom. Det finns ingenting som kan ta tillbaka, det där självklara och uppenbara. Och vad gör man då? Man står kvar i människans tomhet. Man kommer aldrig någonssin kunna se personen igen, prata med den om de mest naturliga saker, som förut. Helt plötsligt så kan allt rasa. Något man inte ens trodde kunde rasa kan rasa ner och förstöra så mycket. Ta så många med sig i sorg och förstöra för så många, av att inte finnas till. Det är så fruktansvärt obegripligt så det finns inte. Vad gör man om man verkligen inte står ut utan den personen? Om den betydde allt i hela världen, ljuset i ens liv. Om den lågan blåses ut, vad i helvete gör man då?